Sommaren 2023 och 2024 gick jag bland annat från Gullmarsplan genom Årsta till Liljeholmen, från Värtan över Ropsten till Norra Djurgårdsstaden och Hjorthagen, från Hammarby Sjöstad till Kärrtorp, från Fruängen via Axelsberg till Aspudden, genom Karolinska och in till Torsplan. Jag fotograferade sånt som stack ut, och som absolut inte gjorde det. Ingen undrade vad jag höll på med. Ingen frågade om jag inte borde vara på semester istället? Vad skulle jag ha svarat? Att jag var på Hemester?
På sommaren stannar stan. Ja, inte city, eller delar av Djurgården då. Där går turisterna runt och letar efter det som stockholmarna inte letar efter: shoppingupplevelser som känns genuint skandinaviska. Eller museer med marina fiaskon och musikaliska succéer. Men utanför tullarna är det bara varm, torr, asfalt och dammigt gråsparvskvitter. Till och med de solbrända gubbarna på bänkarna är frånvarande. Kanske har de tagit ledigt från sin permanenta semester, eller också har de bara gått in i skuggan för att kissa. Att sommartid gå med sin kamera runt stan istället för igenom den gör att man ser en stad full av tomhet. Och när det vanliga bruset försvinner så lägger man plötsligt märke till saker man annars går förbi. Fasader som bara står där. Påbudsskyltar och anslagstavlor vars budskap inte har någon mottagare. Natur som nu när våren är över känner att det ändå inte är någon som imponeras av den, så nu behöver den inte sträcka upp sig och vara så där jobbigt fräsch längre. När någon människa skymtar någonstans, ensam på en uteservering eller förbirullande på en ännu inte stulen cykel, så tänker man ”vad sjutton gör de här?” Vi nickar lite till varandra i samförstånd.
